Tulsi Gabbards omöjliga sits
WASHINGTON DC REPORT MED ERIK BERGIN
Tulsi Gabbard, Trumps underrättelsesamordnare. Foto: Gage Skidmore/Flickr
Näst efter utnämningen av Matt Gaetz till justitieminister, vilket den skandaldrabbade Gaetz förstås aldrig blev, i slutet av 2024 så kan Trumps beslut att göra Tulsi Gabbard till underrättelsechef ha varit det som chockade mest efter Trumps valseger. Jag bodde i Washington då, och det var sådant folk pratade om på caféer och restauranger.
Tulsi Gabbard?! Gabbard kom från Hawaii, hade varit demokrat och valts in till en kongressplats där hon vartefter blev obekväm för sitt parti. Hon blev republikan, men hennes positiva uttalanden om Bashar al-Assad i Syrien och Putin gjorde att även en del republikaner hade svårt med henne. Någon särskild erfarenhet av underrättelsetjänster hade hon inte, såvitt någon kunde se.
Men samtidigt låg det något mycket trumpskt över att sätta en sådan person på en så viktig position. Fuck the Establishment, lojalitet till Trump, och att reta motståndarna – alla de checkboxarna fyllde Gabbard i.
Att jobba som underrättelsechef under Trump har dock sina sidor. Kanske anade Gabbard att jobbet skulle bli en utmaning. Under Trumps första mandatperiod inledde han direkt med att ryka ihop med CIA, FBI och andra myndigheter över deras slutsats om att Ryssland hade hjälpt Trump att vinna valet 2016. Att säga att Putin gav segern till Trump går inte, men han försökte. Hur det gick till är rätt noga redovisat i bland annat Mueller-rapporten från, om jag minns rätt, 2019. Men Trump avfärdade alltihop, och gör än i dag, som the Russia Hoax. Han ville inte höra talas om några underrättelser som gick emot hans världsbild.
När Trump sedan förlorade valet 2020 blev det samma sak igen. Ingen myndighet, ingen domstol, ingen delstatsregering såg tecken på det omfattande valfusk som Trump ännu hävdar skedde det valet, arrangerat av Demokraterna, och som berövade honom en andra mandatperiod.
Det finns en del tidigare exempel på att chefer och ministrar under Trump inleder storstilat med att försvara honom och hans världsbild. Men efter ett tag kommer verkligheten ofta ikapp. CIA levererar assessments om saker som Iran och dess atomprogram som inte går ihop med vad Trump tycker bör vara sanning. Det var den situation som Tulsi Gabbard hamnade i i slutet av mars i år, när hon varit USA:s underrättelsesamordnare i tre månader.
Underrättelsetjänsterna gör bedömningen att Iran, vittnade Gabbard i ett utskottsförhör, ”inte arbetar med att bygga en atombomb”.
Hade hon hållit sig till den kravprofil som gjorde att hon alls fick jobbet – att vara lojal med Trump – så hade hon struntat i vad CIA och andra hävdade om Iran och sagt tvärt om – att iranierna jobbar på en bomb.
Men det är förstås nästan omöjligt att som samordnare för ett helt underrättelsekomplex, med dess tiotusentals professionella analytiker och spioner, helt strunta i vad de säger. Ställd i mars inför analytikernas slutsats om att atombombshotet från Iran åtminstone för tillfället var lågt, skulle hon ha behövt avfärda alltihop och istället vittnat om motsatsen. Ljugit, med andra ord.
Trump hade kanske klarat det. Tulsi Gabbard gjorde det inte.
Detta faktum har nu landat henne i problem, ytterligare tre månader senare, i samband med att Trump beslutade anfalla iranska kärnanläggningar ihop med Israel i juni.
”Jag bryr mig inte om vad hon säger,” svarade Trump på en fråga inför beslutet om USA:s anfall. ”Jag tror de är mycket nära” en bomb, sa presidenten.
På en briefing i kongressen efter anfallet, med försvarsminister Pete Hegseth, CIA-chef John Ratcliffe och andra, var Tulsi Gabbard inte inbjuden.
Det kostar på att vara makthavare i Donald Trump parallella universum.